Ja i natt känns det som att jag varit medvetslös. De två senaste dagarna har varit intensiva, två fullspäckade dagar i konungens stad - Stockholm. Det är förbannat skönt att vara hemma..inte för att jag gillar Kiruna så mycket, men för att jag inte gillar Stockholm. Gillar inget av det speciellt mycket, men måste jag välja så blir det Kiruna. Det märks att man är uppvuxen i en liten stad när man tycker att det bästa med att åka till Stockholm är att vara på hotellrummet.
Stressen, ljudnivån och alla gångtrafikanter som beter sig mer som duracellkaniner än människor tar ju livet av en småstadsbo.
Torsdag var det fullt schema med konferens från 10-17, däremellan Coq au vin, kaffe och någon form av äppelpaj. Stressade till hotellet när arbetsadagen var slut för att hinna ta det lugnt i något som liknade en kvart, innan vi stressade en halvtimme på trötta fötter fram till Cloud Nine där vi bjöds på en tvårättersmiddag kl 19. Med småstadsaktig ambivalens släpade vi oss till middagen, fastän vi klivit upp 04.20 och halvsovit oss igenom dagen. Med stark känsla av att middagen skulle bli ett lidande pga blytunga ögonlock och 0,0 lust att socialisera klev vi in i en restaurang/pub med andan i halsen. De som motbevisade vår känsla var en man och kvinna som arbetar i en gymnasieskola i Flen. Vi kunde inte ha mer tur än att hamna i ett bord med två småstadsbor - kvällen var räddad! Jag tror det är någon omedveten dragningskraft som för samman oss som kommer från små ställen, vi har något gemensamt och klickar direkt. Otroligt trevliga människor som pratade alldeles tillräckligt mycket. Maten var sådär. Ca 21.00 drog vi oss tillbaka till hotellet, tröttare än någonsin.
Något i den här stilen kan beskriva hur vi kände oss på torsdag. Torsdagens tolkning av konstverket - Trött, omotiverad och bön till högre makt.
Fredagen började med hotellfrukost och sedan fortsatte dagen med föreläsningar i Bonnierhuset. Ögonlocken var inte lika tunga som dagen innan, men det var en stund före lunch som både jag och min kollega var tvungen att nypa oss själv för att inte somna. Efter en god lunch bestående av fläskfilé och klyftpotatis med rödvinssås gick det bättre, kanske för att vi började ladda inför stressen som eftermiddagen hade att erbjuda. Vårat plan skulle lyfta 20.25 och Arlanda var inte ett alternativ när vi planerade var vi skulle spendera eftermiddan. Föreläsningarna tog slut vid 15 och vi hade bestämt oss för att hinna med gamla stan. Innan vi begav oss från Bonnierhuset var vi tvungen att äta en bit chokladkaka med grädde, bara för att det var gratis. Med äckelkänslor satte vi sista tuggan i munnen och var på väg därifrån innan vi hunnit svälja.
Resten av eftermiddan bestod av stress, shopping, onda fötter, känslor av för lite tid och för mycket viljor. T-centralen ingav känslan av att vi var två skalbaggar i en myrstack - malplacerade och på väg att bli uppätna.
Vi tog expressen till Arlanda, åt en bit mat där och hällde i oss en kaffe innan vi steg på planet som skulle ta oss hem till Norrland, där det är så tyst att man kan höra snöflingorna landa på backen och man kan gå utanför dörren utan att bli överkörd av en cyklist. Att få återvända hem till lugnet var det bästa med hela resan.
Nej, nu överdrev jag lite. Vi har haft det bra, men än en gång har jag fått känna på storstadspulsen och fått bekräftat att Stockholm är lite för stort för min smak.
Det här konstverket(?) sammanfattar resan: Sliten, spyless och fullproppad med mer information än vad en person kan hantera.
Vi hann möta fler utmaningar på dessa två dagar än vad jag varit med om de senaste veckorna. Därför får detta bli veckans händelse och allt jag skriver för denna gång.
Ha det bra och stressa inte utan att veta var du är på väg!